NYHET Debatten om sällskapsrobotar handlar ofta om bedrägeri, antropomorfism och manipulation. Men när robotar kommer allt närmare våra känslor väcks också frågor om hur nya former av intimitet kan utformas på ett ansvarsfullt sätt. Det var ett tema som Hirofumi Katsuno, professor vid Doshisha University i Kyoto, lyfte under ett Humlab Talk nyligen.
Hirofumi Katsuno som är professor i antropologi och medievetenskap forskar om människors förhållande till så kallade "weak robots" (veka eller svaga robotar) ett begrepp som används för att beskriva robotar med begränsade tekniska förmågor.
Men det är just dessa begränsningar som gör de här robotarna intressanta.
– Genom sin enkelhet uppmuntrar de människor att interagera, hjälpa till och bygga relationer med dem, säger Hirofumi Katsuno.
Ett barn kan till exempel uppskatta att få rätta en robot som gör misstag eller säger fel saker. En robot med begränsade förmågor kan till och med motivera människor att plocka upp skräp på gatan, eller initera konversationer. Denna svaghet är precis det som kan skapa känsla av närhet och intimitet.
Det centrala blir inte vad roboten kan göra för människan, utan hur människan väljer att förhålla sig till roboten. Vad händer när vi börjar bygga relationer till teknik och interagera med dem, och vad säger det om oss själva?
Hirofumi Katsuno beskrev med ett talande exempel om hur en man som sa sig se på katter och hundar på ett nytt sätt, efter att ha levt en längre tid med en svag robot.
I och med att sällskapsrobotar blir allt vanligare, har även samhällets inställning till intimitet ändrats.
– Dessa robotar blir likt husdjur en del av familjers vardag. Men trots denna likhet är roboten något annat, intimiteten är inte nödvändigtvis djup. Det handlar snarare om att dela en gemensam tillvaro.
Som en annan deltagare i Hirofumi Katsunos studie förklarade: "Det är lite som en rumskamrat, en ny typ av vän, som även kan liknas vid relationen till en krukväxt."
Trots robotarnas begränsningar och plantliknande egenskaper kan alltså människor utveckla genuina känslor av närhet och intimitet till dem. Det väcker frågor om vad som händer när relationen tar slut, särskilt eftersom många sällskapsrobotar erbjuds som abonnemangstjänster där användaren betalar en månatlig avgift som när som helst kan avslutas. Samtidigt är förlust inget unikt för relationer till robotar.
Även människor, husdjur och föremål som vi knyter an till försvinner förr eller senare.
– I Japan har detta bland annat tagit sig uttryck i så kallade robotbegravningar, minnesceremonier för robotar som inte längre fungerar. De kan uppfattas som bärare av en ägares minnen, personlighet och livshistoria. Samtidigt är detta en specifik japansk kontext, där sällskapsrobotar har fått större genomslag, även om marknaden fortfarande är relativt liten.
Under den efterföljande diskussionen drog deltagarna paralleller till robotar som vi har och använder i en nordisk kontext. Även dessa robotar är beroende av människors hjälp för att ta sig fram och lösa sina uppgifter. Trots det upplevs de sällan som besvärliga. Tvärtom verkar deras begränsningar väcka en vilja att hjälpa till och ta hand om dem.
Samtalet mynnade ut i ett par större frågor: Hur kan vi utforma framtidens intima relationer mellan människor och teknik på ett ansvarsfullt sätt? Och vad händer med den data som robotarna samlar på sig för att fungera och interagera?