Trygghet som svar döljer samhälleliga problem

Jennie Brandén, doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet. Jennie Brandéns doktorandprojekt har delfinansierats av Genusforskarskolan vid Umeå universitet.

BildMattias Pettersson, Foto: Mattias Pettersson, © Mattias Pettersson, Print & Media

I sin avhandling In the name of safety: power, politics and the constitutive effects of local governing practices in Sweden undersöker Jennie Brandén, doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet, trygghetspolitiken i Sverige.
– Mot bakgrund av att trygghet blivit ett centralt politiskt ideal i Sverige så fokuserar min forskning på svenska kommuners arbete för att skapa trygga offentliga miljöer. Vad innefattar den trygghet som eftersträvas, vilka är det som ska göras trygga och hur?

Jennie Brandén har undersökt styrningen av trygghet i svenska kommuner via tre fallstudier. Hon har studerat hur kommuner jobbar med så kallade trygghetsvandringar, introduceringen av en internationell certifiering för trygga stadskärnor kallad ”Purple Flag”, samt kommuners användning av patrullerande väktare och ordningsvakter för att öka tryggheten i offentliga rum.

Avhandlingen visar att styrningen av trygghet i Sverige utgår ifrån en förståelse av trygghet som en till stor del teknisk, mätbar och avpolitiserad fråga – något som antas vara bra för alla.
– I praktiken reduceras betydelsen av trygghet ofta till det som är möjligt att mäta, inrymma i ett protokoll, notera i en checklista, eller snabbt åtgärda genom exempelvis ökad belysning. Men detta sätt att se på trygghet gör också att de mer komplexa långsiktiga, sociala och politiska dimensionerna av trygghet och otrygghet i samhället lämnas mer eller mindre oadresserade, säger Jennie Brandén.

Otrygghet som ett tekniskt problem

I sin forskning ser Jennie Brandén att trygghetsvandringar i bostadsområden har potential att kunna fördjupa det demokratiska samtalet mellan medborgare, tjänstepersoner och beslutsfattare. Samtidigt kan hon visa att deltagandet i trygghetsvandringar ofta involverar samma kategorier av medborgare och ibland inga medborgare alls. Det innebär en risk att vissa perspektiv på otrygghet utesluts, inte minst från de grupper som ofta ringas in som ”otrygghetsproblem”.
– Trygghetsvandringarna fokuserar främst på, och åtgärdar brister i, den fysiska miljön. Det handlar ofta om dålig belysning, trasiga bänkar eller skrymmande buskar. Samtidigt lämnas mer komplexa problem som diskuteras under vandringarna såsom droghandel, hemlöshet, eller rädsla för sexuellt våld, olösta. Så jag skulle säga att man framförallt hanterar vissa symptom av dessa samhälleliga utmaningar, men att ansvaret för en genomgripande förändring läggs på enskilda individer eller på de som bor i otrygga områden, snarare än på politiken.

När det gäller trygghetscertifieringen ”Purple Flag” kan Jennie Brandén visa att även där framställs trygghet som ett tekniskt problem som hanteras med hjälp av väldigt detaljerade checklistor, manualer och krav på mätbarhet och uppföljning.
– Trygghet blir något som används i marknadsföring av staden och som ett verktyg för tillväxt snarare än som ett mål i sig självt. En trygghetscertifierad stadskärna ska locka besökare och turister och öka konsumtion och tillväxt. Mottagarna av trygghet blir då framför allt de som konsumerar i staden, medan de som anses störa ordningen på marknaden blir problematiska.

Marginaliserade grupper utesluts från de trygga rum som skapas

Allt fler svenska kommuner anlitar patrullerande vakter för att öka tryggheten i offentliga miljöer. Jennie Brandén kan se att vakterna får en både social och polisnära roll som i viss utsträckning får kompensera för en bristande närvaro av poliser och sociala fältarbetare. Deras uppgift blir också att skapa ordning och likformighet i det offentliga rummet. De människor, beteenden samt områden som anses avvika från dessa trygghetsideal och störa ordningen ringas därmed in som otrygghetsproblem.
– Genom outsourcingen av ansvaret för trygghet till privata vaktbolag och till ordningsvakter med utökad rätt att använda våld, pekar min forskning på hur grundläggande demokratiska principer, såsom legitimitet, ansvar och statligt våldsmonopol, förskjuts mot den privata säkerhetsindustrin. Ett betydande ansvar tillskrivs därmed vaktbolag samt individuella ordningsvakter och väktare – utan att detta har föregåtts av någon nämnvärd politisk debatt i någon av de studerade kommunerna. Min analys visar också att det främst är några av de mest marginaliserade och socio-ekonomiskt utsatta i det svenska samhället såsom hemlösa, nyanlända eller ensamkommande invandrare, utåtagerande ungdomar och sk. ”tiggare” som ringas in som otrygghetsproblem. Detta bidrar inte bara till att de exkluderas från de trygga offentliga rum som skapas utan också att dessa gruppers situationer frånkopplas det politiska och sociala sammanhang de är en del av. De blir inte del av en samhällelig dialog och man arbetar inte för att förbättra deras situation. De ses istället främst som problematiska för att de orsakar otrygghet för andra.

– Medan trygghet ofta lyfts fram som en förutsättning för ett demokratiskt och jämställt samhälle så visar min avhandling hur trygghetspolitiken snarare bidrar till att förstärka polariseringen mellan de som ska göras trygga och de som anses orsaka otrygghet. Denna process är nära sammankopplad med frågor om ras/etnicitet, kön och klass. Samtidigt lämnas politiken bakom de varierande samhälleliga problem som anses skapa otrygghet både oproblematiserad och oförändrad. Detta innebär att löftet om total trygghet för vissa, ofta privilegierade, sker på bekostnad av allt otryggare och utsatta andra, säger Jennie Brandén.

Jennie Brandéns doktorandprojekt har delfinansierats av Genusforskarskolan vid Umeå universitet.