Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.
Publicerad: 22 nov, 2021

Umeåforskare: "Vetenskapen togs på allvar under COP26"

NYHET Nära 200 länder har samlats i Glasgow för att komma överens om hur man ska lösa klimatkrisen. Men vad sades egentligen där och vad händer nu? Umeåforskare analyserar klimattoppmötet. Enligt dem finns det både en del hopp och en del besvikelser.

Text: Johanna Fredriksson

Mer än 21 000 delegater från nära 200 länder, 14 000 observatörer och 4 000 journalister var ackrediterade till klimattoppmötet COP26 i Glasgow. I två veckor, mellan den 31 oktober och den 13 november ägde seminarier, föreläsningar, debatter och förhandlingar rum med fokus på hur världens länder tillsammans ska lyckas begränsa den globala uppvärmningen till under två grader.
COP26 är det 26:e klimattoppmötet i ordningen. Under förra året ställdes mötet in på grund av coronapandemin. 

Umeåforskare inom hållbarhet

MARIA NILSSON:
Professor i folkhälsovetenskap med inriktningen klimatförändring och hälsa på Institutionen för Epidemiologi och folkhälsovetenskap, med projekt inom klimatanpassning och sårbara befolkningar, och strategisk klimatkommunikation. Med och leder arbetsgruppen för klimatanpassning och resiliens för hälsa i det globala projektet "Lancet Countdown on Health and Climate Change" som publicerar varje år innan COP-mötet.
Nybliven ordförande för det nybildade Lancet Countdown i Europa.
Chefredaktör för den vetenskapliga tidskriften Global Health Action.

JON MOEN
Professor i ekologi vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap. Har jobbat med hållbar markanvändning under lång tid. Har också bidragit till att utveckla kurser kring hållbar utveckling, inte minst för våra egna universitetslärare. Hållbarhetsfrågor och omställning är ett huvudspår i både forskning och i undervisning. 

Hur skulle du kommentera COP26?

MARIA NILSSON:
– Det är lätt att vara missnöjd givet behovet av snabba överenskommelser som följs av kraftfullt agerande. Men i avtalet finns betydelsefulla beslut, till exempel om tätare tidsintervall för nationella rapporteringar, om klimatfinansiering för utsatta länders klimatomställning och klimatanpassning, och om regler för utsläppshandel. För första gången nämns ordet ”fossil” och fossila bränslens roll i klimatomställning och även om texten tunnades ut så innebär det att man vid kommande förhandlingar kan utgå från en ny och framflyttad position.

JON MOEN
– Det finns vissa framsteg men i det stora hela en besvikelse. Jag hade hoppats på mer konkreta och skarpare formuleringar i den slutliga texten.

Något särskilt som hände/beslutades om som du vill lyfta?

MARIA NILSSON:
– I år var det första gången som klimatförändringars hälsopåverkan var temat för en session lett av ett COP-ordförandeskap. Vid mötet skapades koalitioner där länder som vill gå före gjorde olika åtaganden till exempel om att fasa ut kol och olja. En koalition bildades med ett 50-tal länder som åtog sig att minska koldioxid-utsläppen i sina hälsosystem enligt ett WHO-program som tagits fram inför COP26. Eftersom hälso- och sjukvårdssektorn står för nästan fem procent av globala utsläpp så är det viktigt.

Eftersom hälso- och sjukvårdssektorn står för nästan fem procent av globala utsläpp så är det viktigt.

JON MOEN:
– Det som var lite hoppingivande var att det tycktes som att vetenskapen togs på allvar och att diskussionerna verkade baseras på rapporterna från FN:s klimatpanel.

– Det var också bra att man beslutade att öka takten och att nästa möte ska ske redan nästa år och inte var femte år som det tidigare var tänkt.

– Det var också positivt att man skrev in formuleringar kring att minska användandet av fossila bränslen, men det var en stor besvikelse att formuleringarna urvattnades i slutet. Det rör till exempel att kolanvändningen ska minskas och inte fasas ut som det ursprungliga förslaget löd. Det står också någon svårtolkat kring att ta bort ”ineffektiva” subventioner för fossila bränslen.

Vad hade du hoppats på och hur gick det med det?

MARIA NILSSON:
– Jag hade lågt ställda förväntningar. Med nästan 200 länder/parter med så olika utgångspunkter, förutsättningar, historia och behov så är det svåra förhandlingsprocesser. Jag känner mig försiktigt positiv utifrån det som finns i avtalet men länder måste verkligen leverera på sina åtaganden enligt de överenskommelser som gjorts. De tätare nationella rapporteringarna är viktiga för uppföljningen.

JON MOEN:
(Se ovan)

Vad hoppas du händer nu?

MARIA NILSSON:
– Om alla parter följer de överenskommelser som gjorts i avtalet så finns en viss möjlighet att världen kan klara 2-gradersmålet. Och så såg det absolut inte ut före mötet utifrån de åtaganden som länderna då gjort.

–  Jag hoppas att de länder som vill gå före med egna överenskommelser, ”coalitions of the willing”, lyckas så att världen får många goda exempel och förebilder på hur man kan ställa om för att minska utsläpp inom en rad områden och inspirera fler.

JON MOEN:
– Nu hoppas jag att de löften som har getts vid mötet, även om de var otillräckliga för att nå 1,5 graders målet, verkligen också resulterar i verkstad och inte bara i fina målsättningar som inte nås.

Forskningens roll i dessa typer av diskussioner har blivit viktigare och viktigare och där bidrar forskning vid Umeå universitet på ett bra sätt.

På vilket sätt kan Umeå universitet bidra till förändring åt rätt håll?

MARIA NILSSON:
– Genom att vi vid alla fakulteter på universitetet har forskare som arbetar med klimatfrågan och sprider forskningsresultat och kunskap till olika delar av samhället, både till medborgare och beslutsfattare. På medicinska fakulteten forskar vi om kopplingen mellan väder, klimat och klimatförändringens och människors hälsa. Vi var tidiga med utvecklingen av forskningsområdet och det har bidragit till att vi fått en stark position i Sverige och internationellt.

JON MOEN: 
– Forskningens roll i dessa typer av diskussioner har blivit viktigare och viktigare och där bidrar forskning vid Umeå universitet på ett bra sätt. Satsningar som Umeå Transformation Research Initiative (UTRI) bidrar också till att sätta universitet på kartan.

–  Slutligen skulle universitetet också kunna kommunicera tydligare kring de satsningar som görs för att minska våra egna utsläpp (och förstås även öka de ambitionerna).