Forskningsprojekt Projektet syftar till att analysera hur muntligt berättande motiveras, iscensätts och används som kulturarv och samhällskraft.
Projektet genomförs i samarbete med flera aktörer inom kulturlivet, bland annat Västerbottens museum. Projektet tar formen av fyra delstudier som fokuserar berättande som del av museers verksamhet, berättande som organiserad identitetspolitisk verksamhet, berättande som folkbildningsverksamhet samt berättande som specialistkompetens.
Berättande har under de senaste decennierna kommit att få en allt mer framskjuten position inom kulturarvspolitik. Det ses som en viktig strategi för att dokumentera och levandegöra byggnader, föremålssamlingar, sociala institutioner och sedvänjor, skapa delaktighet och representation i ett demokratiskt mångfaldsperspektiv. Samtidigt med uppmärksamhet på berättande om kulturarv, finns också en process av att definiera, understödja och exponera muntligt berättande som kulturarv. Det finns också en mer generellt förekommande tendens att betrakta berättande som en resurs i samhällslivet - inte sällan är dessa tendenser sammankopplade i en argumentation där immateriellt kulturarv ses som en underskattad samhällskraft med stor demokratisk, normkritisk och social potential. I detta projekt studerar vi hur föreställningar om berättande som resurs och samhällskraft implementeras och uttrycks i kulturinstitutioners, organisationers och andra aktörers verksamhet, med särskilt fokus på hur berättare, berättelser och berättandesituationer ömsesidigt påverkar varandra.
Projektet syftar till att analysera hur muntligt berättande motiveras, iscensätts och används som kulturarv och samhällskraft. Centrala frågeställningar är:
Hur definieras, motiveras och presenteras muntligt berättande som ett immateriellt kulturarv i kulturlivets praktiker utifrån större sociala, politiska och ekonomiska sammanhang?
Hur agerar kulturinstitutioner och andra aktörer för att iscensätta, dokumentera, och använda berättande och berättelser?
Hur används muntligt berättande som medel i identitetsbyggande och identitetsstärkande strategier, inom ramen för kulturarvs- och folkbildningsarbete?
Vilka former, genrer och innehåll dominerar i olika kontexter för berättande?
Vår utgångspunkt är att ”kulturarv” är något som konstrueras i sociala processer. Studier av kulturarvsarbete har ofta inriktats på hur definitioner av kulturarv, ofta stipulerade i officiella och legislativa sammanhang, fungerar i situationer där olika kulturföreteelser lanseras, verbaliseras, förhandlas och eventuellt också utnämns till kulturarv. Förutom denna politiska och diskursiva dimension vill vi också se kulturarvsarbete som informella praktiker i vardagen där olika institutioner som museer, arkiv, kulturorganisationer och enskilda aktörer, professionella inom kultursektorn eller lekmän, fyller kategorin kulturarv med konkreta innehåll.
I enlighet med Pierre Bourdieus teorier om kulturens fält och konstens regler kan muntligt berättande ses som en genre som ska placeras in i ett befintligt fält av konstnärliga uttryck som representerar olika kulturellt kapital. Vad som erkänns som en konstform eller kulturpolitiskt relevant kulturyttring, och vilken relativ status den tillskrivs, är inte enbart eller ens huvudsakligen beroende av interna egenskaper, utan är resultat av sociala processer där olika aktörer gör definitioner och tolkningar som modifierar befintliga gränsdragningar och upprättar nya. Att lansera en konstform, ”ny” eller ”gammal”, är en process av att argumentera för dess originalitet och självständighet gentemot etablerade former, och samtidigt argumentera för att den besitter konstnärliga och andra erkända värden som är giltiga inom kulturområdet.
Publikationer
Rapporter
1. Tryggande av immateriellt kulturarv och heredifiering av kulturella uttryck – en selektiv översikt av forskningsläget
Ett urval av den forskning som vuxit fram efter Unescos konvention om tryggande av immateriellt kulturarv trädde i kraft 2006 sammanfattas. Viktiga teman som tas upp är definitionsfrågor och administrativa strukturer, kulturarv som rättighet, agens och delaktighet, samt presentation av ett antal empiriskt fokuserade studier.
2. Föreningsliv som lokalt narrativt ekosystem
Här diskuteras hur muntligt berättande, oftast av personliga erfarenhetsberättelser, existerar som kulturinslag/underhållning i vardaglig estetisk form i lokalt föreningsliv.
3. Landsmålsberättarnas revitalisering av muntlig tradition: exemplet Delsbostintan
Den strömning av revitalisering av ett muntligt berättande med förankring på landsbygd som finns i den nutida berättarrörelsen har en lång historia av föregångare. Här presenteras landsmålsberättarna, som tog plats i offentligheten på 1890-talet genom framträdanden på Skansen och därigenom bidrog till formeringen av berättargestalten som traditionsbärare. Särskilt diskuteras Delsbostintan, Ida Gawell-Blumenthal, som in på 1950-talet intog denna roll.
4. Berättandets sociala betydelser: presentation av några centrala verk
Sammanfattning av texter av Julie Cruikshank, Holly Cusack-McVeigh, Arthur W Frank, Michael Jackson och Fransesca Polletta, om hur berättande används och fungerar i social interaktion och livssammanhang.
