Hoppa direkt till innehållet

Information till studenter och medarbetare med anledning av covid-19 (Uppdaterad: 15 april 2021)

printicon

Muntligt berättande som immateriellt kulturarv och samhällskraft

Forskningsprojekt Projektet syftar till att analysera hur muntligt berättande motiveras, iscensätts och används som kulturarv och samhällskraft.

Projektet genomförs i samarbete med flera aktörer inom kulturlivet, bland annat Västerbottens museum. Projektet tar formen av fyra delstudier som fokuserar berättande som del av museers verksamhet, berättande som organiserad identitetspolitisk verksamhet, berättande som folkbildningsverksamhet samt berättande som specialistkompetens.

Projektansvarig

Alf Arvidsson
Professor
E-post
E-post
Telefon
090-786 62 44

Projektöversikt

Projektperiod:

2017-01-01 2020-12-31

Medverkande institutioner och enheter vid Umeå universitet

Humanistisk fakultet, Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Várdduo - Centrum för samisk forskning

Forskningsområde

Etnologi

Projektbeskrivning

Muntligt berättande som immateriellt kulturarv och samhällskraft


Berättande har under de senaste decennierna kommit att få en allt mer framskjuten position inom kulturarvspolitik. Det ses som en viktig strategi för att dokumentera och levandegöra byggnader, föremålssamlingar, sociala institutioner och sedvänjor, skapa delaktighet och representation i ett demokratiskt mångfaldsperspektiv. Samtidigt med uppmärksamhet på berättande om kulturarv, finns också en process av att definiera, understödja och exponera muntligt berättande som kulturarv. Det finns också en mer generellt förekommande tendens att betrakta berättande som en resurs i samhällslivet - inte sällan är dessa tendenser sammankopplade i en argumentation där immateriellt kulturarv ses som en underskattad samhällskraft med stor demokratisk, normkritisk och social potential. I detta projekt vill vi studera hur föreställningar om berättande som resurs och samhällskraft implementeras och uttrycks i kulturinstitutioners, organisationers och andra aktörers verksamhet, med särskilt fokus på hur berättare, berättelser och berättandesituationer ömsesidigt påverkar varandra.

Syfte och mål
Projektet syftar till att analysera hur muntligt berättande motiveras, iscensätts och används som kulturarv och samhällskraft.
Frågeställningar:
Hur definieras, motiveras och presenteras muntligt berättande som ett immateriellt kulturarv i kulturlivets praktiker utifrån större sociala, politiska och ekonomiska sammanhang?
Hur agerar kulturinstitutioner och andra aktörer för att iscensätta, dokumentera, och använda berättande och berättelser?
Hur används muntligt berättande som medel i identitetsbyggande och identitetsstärkande strategier, inom ramen för kulturarvs- och folkbildningsarbete?
Vilka former, genrer och innehåll dominerar i olika kontexter för berättande?
Projektet genomförs i samarbete med flera aktörer inom kulturlivet. Särskilt kommer Västerbottens läns museum som uttalat använder sig av berättande i sitt förnyelsearbete att vara en viktig samarbetspartner. Projektet tar formen av fyra delstudier som fokuser-ar berättande som del av museers verksamhet, berättande som organiserad identitetspolitisk verksamhet, berättande som folkbildningsverksamhet samt berättande som specialist-kompetens.


Teori
Vår utgångspunkt är att ”kulturarv” är något som konstrueras i sociala processer (Berger & Luckmann 1979; Hafstein 2004). Studier av kulturarvsarbete har ofta inriktats på hur definitioner av kulturarv, ofta stipulerade i officiella och legislativa sammanhang, fungerar i situationer där olika kulturföreteelser lanseras, verbaliseras, förhandlas och eventuellt också utnämns till kulturarv. Förutom denna politiska och diskursiva dimension vill vi också se kulturarvsarbete som informella praktiker i vardagen (de Certeau 1984, Bourdieu 1992) där olika institutioner som museer, arkiv, kulturorganisationer och enskilda aktörer, professionella inom kultursektorn eller lekmän, fyller kategorin kulturarv med konkreta innehåll. Inspirerade av Actor-Network-Theory (Latour 2007) framhåller vi den materialitet som är inbegripen i kulturarvsprocesser där föremål, byggnader, landskap kan ges agens. I projektets sammanhang är berättelser, betraktade som självständiga enheter som kan dokumenteras, arkiveras och sättas in i nya kontexter, och berättarsituationer där berättelser framförs av berättare för publik, även de av materiell karaktär och möjliga att se som aktanter, det vill säga enheter som tillskrivs självständig existens och både möjliggör och begränsar människors aktioner.
I enlighet med Pierre Bourdieus teorier om kulturens fält och konstens regler (Bourdieu 1993, 1996) kan muntligt berättande ses som en genre som ska placeras in i ett befintligt fält av konstnärliga uttryck som representerar olika kulturellt kapital. Vad som erkänns som en konstform eller kulturpolitiskt relevant kulturyttring, och vilken relativ status den tillskrivs, är inte enbart eller ens huvudsakligen beroende av interna egenskaper, utan är resultat av sociala processer där olika aktörer gör definitioner och tolkningar som modifierar befintliga gränsdragningar och upprättar nya. Att lansera en konstform, ”ny” eller ”gammal”, är en process av att argumentera för dess originalitet och självständighet gentemot etablerade former, och samtidigt argumentera för att den besitter konstnärliga och andra erkända värden som är giltiga inom kulturområdet. Här är museer och andra kulturarvsinstitutioner viktiga för att ge legitimitet. För en förståelse av hur berättandet genomförs i konkreta situationer och formas i dem ansluter vi också till performance-perspektivet på berättande, särskilt i en folkloristisk forskningstradition med genreanalytisk medvetenhet (Bauman 1986, Briggs & Bauman 1992, Finnegan 2007) och med litteraturvetenskapliga och antropologiska förebilder (Lönnroth 1978; Lindberg-Wada 2006; Turner 1986, Finnegan 1992, 2007). Här är samspelet mellan berättare och publik en viktig punkt, något som också framförs som en särskild kvalitet i berättarrörelsen men som i vår studie ska problematiseras. Vidare är upprättandet av berättarsituationen (”framing”), med presentation och förväntningar om vad berättaren representerar, vilka som utgör publik, och varför berättandet ska vara meningsfullt av största betydelse för förståelsen av de berättelser som framförs. De teoretiska och metodiska erfarenheter som utvecklats i arbete med urbefolkningars kulturarv, där frågor om berättigande att berätta, återföring och kontroll av spridning är centrala, ska särskilt beaktas (Cruikshank 1998; Schneider 2002, 2008; Wilson 2008).

Genomförande
Projektet ska genomföras i nära samarbete med Västerbottens läns museum som aktivt driver arbete med att utveckla och integrera narrativa perspektiv i sin verksamhet, bland annat genom att ha landets enda tjänst som berättarantikvarie. Museet har också ett nätverk där folkrörelsearkiv, den utlokaliserade verksamhet inom Institutet för Språk och Folkminnen som tidigare var känt som Dialekt- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM), folkbildningsorganisationer och etniska organisationer är samarbetspartners, däribland det på museiområdet belägna, av Umeå sameförening drivna Tráhppie, samiskt kulturhus och café, vilket i sin verksamhet använder sig bland annat av berättande.
Fyra deltagare ska genomföra olika delstudier som sammantaget representerar olika företeelser och analytiska utgångspunkter.
AnnCristin Winroths delstudie ska studera hur muséer använder berättande i sitt arbete bland annat genom att följa några pågående projekt som Västerbottens läns museum är delaktigt i. Dels avses den unika berättarantikvariens arbete tillsammans med ”årets berättarkommun” där syftet är att använda berättande som en drivkraft i integrationsarbete. Dels följs museets pågående utvecklingsprojekt som syftar till att lyfta fram de nationella minoriteterna i utställningar och utåtriktad verksamhet.. Här handlar viktiga frågor om vilka berättarperspektiv, berättarformer, berättarsubjekt (kön, etnicitet, ålder etc) och de olika ”lager” av berättelser som produceras i dessa satsningar, bland annat i relation till de mångfaldsperspektiv som efterlyses i samtida museipolitik (till exempel rapporten ”Museerna och mångfalden”(Riksutställningar 2014), SOU 1999:18 och SOU 2015:89 Ny Museipolitik).
Katarzyna Wolanik Boström ska studera skapandet och användningen av livshistoriskt berättande och skrivande hos en bred allmänhet, något som uppmuntras av arkivinstitutioner och folkbildningsorganisationer. Kulturpolitiskt inordnas detta som folklig kreativ amatörverksamhet. I delstudien undersöks skrivarcirklar och berättarkaféer som publika former där det egna, ofta självupplevda berättandet står i fokus, och individuella erfarenheter konfronteras med kollektiva mallar, så kallade life-scripts (lokalhistoria, generation, genus etc). i Här finns i Umeå en särskild tradition upparbetad genom lokala skribenten Jenny Eklunds ”Skriv ditt liv” – projekt vilket blev nationellt uppmärksammat med utmärkelsen ”årets folkbildare” 2005. Den enskilda människans berättande om sitt liv och sina erfarenheter bli en del av kulturarvet, samtidigt som det blir en plattform för skapande av (regional, lokal, generations-, genus- etc) identitet och en biografisk helhet.
Krister Stoor ska studera berättande som del av identitetspolitiskt arbete. För samer som för andra urbefolkningar finns en särskild förväntan om en livaktig muntlig berättartradition (jämför t ex Cruikshank 1998, MacDonald 2006). Bland samer finns sedan 1970-talet en medveten etnopolitisk dimension i berättandet, både inom interna samiska sammankomster och som mer utåtriktad manifestation av samisk kultur. Det samiska berättandet har också en tydlig musikdimension i att jojken används som ett sätt att berätta och ofta aktualiseras inom ramen för berättande, vilket skapar särskilda förutsättningar för var och hur ett samiskt estradberättande kan äga rum. Delstudien fokuserar berättande vid offentliga samiska kultursammanhang (t.ex. ”samiska veckan” i Umeå och Arjeplog m.fl.) och event under Jokkmokks marknad.
Alf Arvidsson ska studera hur muntligt berättande givits en position som en självständig konstart i dagens kulturliv och då särskilt fokusera hur kulturarvsargumentation och kulturarvsinstitutioner åberopas och medverkar i denna process. Detta sker genom dels studier av enskilda berättare, med analys av deras framträdanden, repertoar och självpresentation i intervjuer och dels genom analys av program, policydokument och intervjuer med ansvariga för festivaler, nätverk, och berättarutbildningar vid folkhögskolor. Viktiga frågor att belysa är balansen mellan tradition och nyskapande, repertoarsammansättning, gränsdragning till andra genrer och artistkategorier (monolog, deklamation, stand-up comedy) och vilka kulturella värden som berättaren förutsätts förkroppsliga.
De fyra delstudierna har olika tyngd på aktörer, institutioner och situationer men överlappar varandra, något som även gäller det empiriska planet. Västerbottens museum och folkbildningsrörelsens organisationer är viktiga garanter, iscensättare och finansiärer i de nätverk som individer är verksamma i på det lokala och regionala planet

Metod och material
Gemensamt för alla delstudierna är att de till stor del ska bygga på forskarnas egen materialinsamling. Detta kommer att ske genom fältarbete i form av deltagande observationer i olika situationer, främst offentliga arrangemang som rubriceras eller motiveras utifrån berättande men också t ex planeringsmöten av olika karaktär. Vidare ska offentligt skriftligt material såsom projektplaner, program, hemsidestexter och generaliserande skriftlig diskurs i form av tidskriftsartiklar, internetbaserade presentationer och föreläsningar analyseras. Samtalsintervjuer kommer att genomföras med berättare, representanter för folkbildningsrörelsen och andra organisationer, kommunaltjänstemän, antikvarier, studiecirkelledare och deltagare, med flera. Personal vid Västerbottens läns museum kommer att vara samarbetspartners i fortlöpande kontakter under hela projekttiden. Forskarna kommer att närvara i museets planerings- och genomförandearbete och som motprestation agera som kunskapsresurser, förutom att museipersonal intervjuas och berättarevenemang dokumenteras.
Analysen kommer att ske på flera nivåer. Genomgående analyseras i alla dessa delstudier de föreställningar om berättande, identitet och kulturarv samt vilka typer av former och innehåll som favoriseras. På den kulturpolitiska nivån granskas hur berättande i policydokument, presentationer etc. ansluter till kulturpolitiska mål, kulturarvsdiskussioner, pedagogiska diskurser, mångfalds- och mångkultursdiskurser, entreprenörs- och kulturturismdiskurser etc., samt hur sådana idéströmningar representeras i det faktiska programmet i festivaler, evenemangsutbud, utställningar, kursverksamhet med mera. Här granskas också hur föreställningar om berättandets betydelser och föreställningar om berättaren skapas i programmatiskt material som museers, arkiv etc. projektbeskrivningar, hemsidor, broschyrer, policydokument etc., samt hur enskilda individer lanseras som berättare och hur muntligt berättande som form och genre konstrueras (Fairclough 1995).
På en organisatorisk-praktisk nivå studeras hur samarbeten mellan organisationer och individer går till, vilka samarbetsformer som används, hur detta påverkar processen av initiering och genomförande av berättande.
På en narrativanalytisk nivå granskas teman och genrer i berättandet. Vilka teman anses intressanta och viktiga att berätta om, både på personlig och generell nivå? (Arvidsson 1998, Shuman 2005, Kohler Riessman 2008). Genregränser förstås som förväntningar gällande såväl form, teman som användning (Briggs & Bauman 1992) och projektet granskar vilka genrer som aktualiseras i olika framföranden, deras karaktär av traditionella eller nyskapade, genrer som blandas och genrer som undviks, och hur val av genre relaterar till framförandesituation och övergripande intentioner. Här länkas över till en performance-analytisk nivå där individuella framföranden analyseras; hur sker samspelet med publiken och lokalen, hur inramas och presenteras berättandet, hur skapas auktoritet för berättaren (Bauman 1986)?