Vidgat fokus krävs i arbetet mot sexuella trakasserier i akademin

Liksom i många andra branscher och organisationer satte Metoorörelsen 2017 extra ljus på sexuella trakasserier inom akademin. Det blev ett högre tryck på att uppdatera policys och handläggningsrutiner inom lärosäten och högskolor. En rapport från Universitets- och högskolerådet, UHR, visar att många lärosäten sedan dess har vidtagit någon form av åtgärd.
Samtidigt har det blivit tydligt att det finns en diskrepans mellan organisationernas nollvisioner mot sexuella trakasserier och den faktiska upplevelsen hos dem som blivit utsatta.
−  Den här frågan bör studeras kvalitativt och det finns en del kunskapsluckor. En av dem är hur det fungerar i praktiken. Hur vandrar frågan i organisationen? Vad gör man, vad händer, vad händer inte och varför, vem gör vad, vilka aktörer blir involverade − kollegor, vänner, chefer −, vilka avväganden gör man, säger Britt-Inger Keisu, docent i sociologi vid Umeå universitet tillika föreståndare för Umeå centrum för genusstudier, UCGS.

Tillsammans med Klara Regnö, ekonomie doktor och lektor i organisation vid Mälardalens högskola tillika jämställdhetsstrateg vid Karolinska institutet, har hon arbetat med studien “Vad innebär nolltolerans i praktiken? − En pilotstudie om sexuella trakasserier i akademin”.

Britt-Inger Keisu, docent i sociologi vid Umeå universitet tillika föreståndare för Umeå centrum för genusstudier, UCGS har gjort pilotstudien tillsammans med Klara Regnö, ekonomie doktor och lektor i organisation vid Mälardalens högskola tillika jämställdhetsstrateg vid Karolinska institutet.

BildMattias Pettersson

I pilotstudien har femton anställda inom akademin (tio kvinnor, fem män) intervjuats om erfarenhet av sexuella trakasserier, vissa av dem har egna erfarenheter, andra har jobbat med frågan i många år. Studien har bidragit till många berättelser från olika perspektiv.

Fokus har legat på organisationens struktur, kultur och ledarskap, med en särskild genomlysning av hur ärenden om misstänkta fall av sexuella trakasserier förvaltas och handläggs.

−  Vi ville belysa organisatoriska förutsättningar och processer som leder fram till den här diskrepansen mellan uttalad vision om nolltolerans och hur det är i verkligheten, säger Britt-Inger Keisu. 

−  Att det brister i handläggningsordningens rutiner ser vi som en konsekvens av två grundproblem, säger Britt-Inger Keisu.
− För det första handlar det om föreställningar om sexuella trakasserier, vilka bland annat är uppbyggda kring normer om kön och sexualitet, hur fenomenet definieras, vilken förståelse och kunskap som finns.  

Det andra grundproblemet är juridifieringen av sexuella trakasserier och att detta fokus lägger stort ansvar på individen som blivit utsatt. Hen måste dels anmäla och framträda med namn, dels ha gjort det tydligt för förövaren att beteendet är ovälkommet.
− Om inte offret har sagt att ”jag vill inte att du tafsar på mig på intima kroppsdelar” då kan man inte bevisa att den som utsatt personen ifråga inte visste att det var ovälkommet och då saknas uppsåt.

Den juridiska processen är ett nålsöga att ta sig igenom.

Sammanfattningsvis kan man säga att den juridiska processen bara fångar upp en avgränsad del av problematiken.
− Kan man inte konstatera, enligt lagens mening, att det handlar om sexuella trakasserier finns det inget som motiverar åtgärder enligt den formella handläggningsordningen.
− Den juridiska processen är ett nålsöga att ta sig igenom, säger Britt-Inger Keisu.

Vill inte anmäla

I studien framkommer det även att det snarare är regel än undantag att den som upplever sig utsatt inte vill anmäla, på grund av känslor av skuld, skam och rädsla för eventuella konsekvenser.
En betydande orsak är att akademin är en bransch där det finns många makt- och beroendeförhållanden. Att hamna i en personlig konflikt med någon som står hierarkiskt över en eller att bidra till att en framstående forskares namn svärtas ner offentligt kan förorsaka alltför många negativa konsekvenser för ens karriär och arbetsmiljö, vilket det enligt forskarna finns flera exempel på. I vissa fall leder det till att personer byter arbetsplats, i andra fall lämnar de akademin helt.  
I studien framkommer att även individer som stöttar en utsatt person har råkat illa ut.

Fokus måste vidgas

Forskarnas slutsats av pilotstudien är att det finns behov av ett större organisatoriskt fokus vid ärendehanteringen, ett som inbegriper makt- och arbetsmiljöperspektivet och åtgärder som kan sättas in när en person som blivit utsatt inte vill anmäla, eller det saknas juridiska bevis.

På så sätt skulle man kunna göra nolltolerans också i praktiken.

De ser också att det behövs ett större stöd för både utsatta och dem som ska hantera ärendet, kanske att resurser utanför organisationen bör kopplas in för att komma bort från makt- och beroendeställning.
− För att kunna bryta den här tystnadskulturen och leva värdegrunden behövs erfarenhet och gedigen kunskap centralt i organisationen och att den integreras i linjen. På så sätt skulle man kunna göra nolltolerans också i praktiken, säger Britt-Inger Keisu. 

Finansierat av universitetsledningen

Forsknings- och samverkansprogrammet mot sexuella trakasserier och genusbaserad utsatthet är en omfattande kartläggning av akademin som alla lärosäten i Sverige deltar i. Britt-Inger Keisu är Umeå universitets forskningsrepresentant. I samband med att Umeå gick med i programmet avsatte universitetsledningen strategiska medel till hennes pilotstudie.

− Vi vill gå in i det här arbetet med mera kunskap, inte bara med en allmän känsla om att det förekommer missförhållanden. Vi vill ha en faktisk genomlysning som gör att vi kan arbeta med detta utifrån forskning och kunskap, säger Heidi Hansson, vicerektor vid Umeå universitet med särskilt ansvar för likavillkorsfrågor. 

Våra processer har i allt för stor utsträckning poängterat det juridiska, där bevisbördan är större.

Heidi Hansson, vicerektor samt ansvarig för lika villkorsfrågor.

BildMattias Pettersson

Universitetsledningen och alla dekaner har fått en genomgång av resultaten av pilotstudien. Bilden som förmedlades var inte förvånande, menar Heidi Hansson. Faktum är att vid Umeå universitet pågår redan en revidering av handläggningsordningen vid diskriminering, trakasserier och kränkningar sedan en tid tillbaka. Syftet är att tydliggöra både det juridiska arbetet och behovet av arbetsmiljöinsatser. Den förväntas vara klar inom kort. 

− Våra processer har i allt för stor utsträckning poängterat det juridiska, där bevisbördan är större. Pilotstudien har lyft det faktum att det alltid också handlar om en arbetsmiljöfråga och även i det sammanhanget behöver cheferna stöd och verktyg för att kunna arbeta med problemet, säger Heidi Hansson.

Tanken är att sedan utbilda framför allt chefer i de material som tas fram.

Hur ser ledningen på problematiken med förlegade normer och brist på kunskap kring sexuella trakasserier, som forskarna också pekar på?
− Värdegrundsarbetet som vi har är nyckeln och det viktigaste vi kan arbeta med. Här tror jag att vi har tiden på vår sida. Det som orsakade äldre tiders hierarkiska system och känsla av överlägsenhet är på väg ut, inte minst genom att vi går mot en mer jämställd akademi. Jämställdhetsintegrering och det faktum att vi får fler kvinnor på högre positioner kommer att ha avgörande betydelse för att vi ska komma framåt i det här arbetet, säger Heidi Hansson.

Heidi Hansson Professor

E-post

090-786 56 49

Britt-Inger Keisu Universitetslektor

E-post

090-786 59 64