Linus Hedbratt

I min hemstad Mölnlycke fanns ett frukostfik, Hannas Frukostfik hette det. Det låg i en egentligen ganska ocharmig, gammal vit villa. En plats som jag endast besökt ett par gånger. Något år efter mitt senaste besök på fiket upptäckte jag under en kvällspromenad att huset var helt förstört. Hannas Frukosfik var nästan helt borta.

Jag blev helt uppslukad och tagen av allt kaos. Huset stod liksom delat på mitten och jag kunde se rätt in i de tomma utrensade rummen. Isolering, sten och knäckta långa plankor låg överallt och brädorna från husets väggar och tak spretade åt alla håll. När tunnelseendet hade lagt sig såg jag att till vänster om huset stod en stor grävmaskin och vilade sin tunga gripklo mot marken. Jag förstod då att allt bara handlade om ett rivningsarbete. Men förfallet berättade om något annat, en fiktion, en varning eller en insikt.

Jag blev inkastad i en känsla av undergång, en alternativ verklighet, där det rivna huset visade hur en katastrof skulle se ut i min egen miljö. Tänk om det där var mitt, och vad skulle finnas kvar? Enda sedan den dagen har mina tankar cirkulerat kring civilisationens förgänglighet. Ett rivningsprojekt, en helt vardaglig och harmlös situation, banade vägen för ett kritiskt tänkande. Med den fiktiva och obehindrade utgångspunkten att frukostfiket slitits sönder på grund av en katastrof och inte på grund av ett rivningsarbete blev jag lämnad med en misstänksam och förvanskad blick. I och med att det rivna huset ändrade betydelse började andra platser och föremål också göra det.

Bild: Linus Hedbratt