Albin Ulvebring

Genom kamerans lins blåser jag liv i en död scen. Jag fångar sorgens aura, ett nät av tid och rum, en skepnad av något avlägset. Kameran är inte bara ett instrument utan en aktiv deltagare, ett sätt att förstå världen omkring mig och mina inre känslor.

Min konstnärliga praktik utforskar olika typer av material, men använder främst fotografi som ett psykologiskt uttrycksmedel. Praktiken väcker inte nostalgi utan fångar ett samtida ögonblick, ett rum där kroppsligt minne och materialitet korsas. De olika verken är en del av en större berättelse där kroppen är ett centralt element. Den fungerar som en plats för minnen, ett komplext kärl inom samhället, bärande på avtryck från erfarenheter, historier och identiteter som formar vårt sätt att navigera och interagera med världen.

Kameran observerar naturen, jag observerar den subjektivt där rötter lämnar avtryck i framkallningsprocessen som skapar en symbios mellan fotografiet och naturen. Genom de material jag arbetar med ställs den existentiella frågan om var människan slutar och naturen börjar. Är vi åtskilda, eller en del av samma väv? Jag experimenterar med arkivmaterial på olika sätt för att gräva fram historier som fallit i glömska. De förkroppsligas och blottlägger ett samband mellan dåtid och nutid.

Bild: Albin Ulvebring