Emma Nygren
Hösten 2019: Jag vill, jag måste göra röda klot! Göras av röda klot. Leva med röda klot.
Jag har förstått (av en slump?) att kloten har funnits bredvid mig i periferin under lång tid men det var först nyligen som jag blev medveten om att de var där. Kloten är ett slags väsen, ett fenomen, en källa till kraft. Något som finns och som jag kan ta del av, något som styr och inspirerar mig. Kloten finns i mig. De glöder, mullrar, gror, bubblar, förverkligar och förstör. Jag bara måste, jag vill följa dem.
Jag målar er. På papper, dukar, träskivor, tyg. Jag målar er på väggen, på min kropp. Jag försöker dra er ut, forma er med mina händer. Jag gör små miniatyrer av er: i gips, paraffin, sugrör, tändstickor, stål, plåt. Först små, så jag kan bära er med mig. Sen större. Men aldrig stora nog. Aldrig tillräckligt många.
Jag undersöker. Låter er flytta mig bakåt i tiden, inta olika kroppar, lyssna till andras berättelser. Jag låter er hämnas min egen. Jag vill (mer än nåt annat?) komma in i er. Omslutas av det röda. Tryggheten. Låta min kropp bli ett med er kropp. Med er hjälp låter jag mig själv leka, uppslukas, upplösas.
Jag har börjat se er överallt (och börjat få andra att se er överallt, hehe) och jag har mer och mer insett att jag är långt ifrån ensam om att se er. Såklart! Vi är många som har känt er kraft, som förstått att ni är viktiga att följa. Vi är ett sällskap, en armé. Ibland försöker jag göra kontakten mellan oss mer tydlig, samtidigt vet jag att vi alla redan sitter ihop. Genom er.
Jag tror på sånt, på osynliga kopplingar, på det som binder samman. Jag tror på att inte förstå alls men att veta ändå. Gällande min konst skrev jag en gång att typ allt var smärtsamt innan jag hittade er. Innan jag såg att ni fanns där runt omkring mig. Jag håller fast vid det som jag håller fast vid er. Att ni är det enda jag inte tvekar på.
Senast uppdaterad: 2025-04-24