Esther Blom
Än en gång står jag inför tomheten, vid randen av vad som upplevs som ingenting. Men någonting finns ju alltid och det är med någonting ingenting och allting börjar. Det litar jag på. Jag litar på något som känns men som inte finns att se.
Det handlar inte om vad som uppvisas och gestaltas alltid. Det handlar om hur det kom dit från allra första början och vart det leder mig. Där har vi det pågående mysteriet jag vill bada i. Simma långa längder utan att riktigt förstå vad det är jag simmar i.
Jag nyser. Plötsligt ser jag något
En svart linje sveper förbi och leder mig bort.
Jag ser en stad, en rymd av stjärnor, en vägskylt, gubbe, kladd, streck, streck, streck, färg, kladd, kladd. Ett korsord reser sig större och större. Jag börjar bokstavera. Jag kan tala! Drar pilar vart jag vill och sjunger på grekiska, drar en ordvits ingen förstår. Det är inte din pizza. Jag drar ett streck alldeles för långt men accepterar det, det är ändå ingen som förstår, mig inkluderad. Saker och ting stannar av, det tystnar och något oklokt blev sagt. Ett fascinerande antiklimax. Jag tror jag dör. Men det där alldeles för långa strecket kan jag inte leva utan. Den där rymden provocerar mig inte längre. Jag har skapat mig ett internskämt som vi nu lägger till handlingarna i väntan på att något klokare yttras.
Men.
En god någon, mig har du rört till häftiga tårar
Ajabaja dig!
Det var du som drog strecket alldeles för långt, det strecket jag inte kan leva utan.
Senast uppdaterad: 2025-04-24