Frank Gudmundsson

Jag har arbetat med animation sedan jag var liten. Ett medium för att skapa visuella berättelser.

Jag har sett det från en filmskapares perspektiv snarare än en konstnärs. Det krävs en distinktion mellan film och konst. Konstnären kan använda sig av filmen, men söker någonting annat. Jag började i filmen och finner mig nu balanserandes i gränslandet utan att våga kasta mig åt något håll.

Ordet animation kommer från latinets ”animatio”, som betyder ”en själ” samt ”animare” som betyder ”att ge liv”. I modern mening är det en teknik där statiska bilder eller objekt visas i snabb följd för att skapa en illusion av rörelse. Att skapa en animation, att animera, är en lång process som kräver tålamod och tid. Det är en teknik bestående av oförenliga skillnader.

1.  Delvis i skapandeprocessen. Genom att manövrera de stilla bilderna skapar man tillslut någonting som lever. Det är i rörelsen (playback) som animationen uppstår, men arbetet är isolerat i den stilla bilden. Det är i den stilla, isolerade bilden som animatören befinner sig; frusen i steget mellan föregående och nästkommande bild.

2. Även i animationens mest grundläggande varelse: att ’ge liv’ till livlösa objekt, att i själlösa ting imitera själens uttryck, ligger det en oförsonlig motsägelse. Olikt Gepetto kan animatören inte ge bilden, dockan, skulpturen, ett äkta, levande liv. Det mesta den kan hoppas på är att göra imitationen tillräckligt övertygande.

Animationen befinner sig i gränslandet mellan dessa. Att i det frusna ögonblicket jobba mot den rörliga bilden, att i den livlösa kroppen imitera livet. Dessutom är animationen, där 1 minut kan kräva flera dagar intensivt arbete och förberedelse, ett tidsslukande medium. I denna process, samt i dessa oförsonliga kontraster, har jag funnit att det bästa sättet för mig att arbeta är att vara spontan. Det är i handens rörelse som livet uppstår, det genuina uttrycket. Bilden är stilla men min hand rör sig, utan eftertänksamhet, helt frånkopplad hjärnan. Det enda som den vet är var bilden vill röra sig, var kroppen under kameran måste dra sig, hur den frusna bilden bör vandra. Mitt ansikte grimaserar, sökandes känslan som ska överföras på karaktären genom handen.

Jag har sedan slutet av första året sökt ett uttryck i animationen som passar mig. Som jag känner talar och uttrycker vad jag vill, och som är mindre tidskrävande. Jag söker fortfarande. Processen har i varje vända varit ett steg framåt, ett steg bakåt. Men för varje misslyckat försök har jag lärt mig någonting nytt.

Animationen ska inte söka efterlikna spelfilmen, utan måste förmedla någonting ytterligare. Fotorealistiska målningar är imponerande men de är inte intressanta. Som målningen använder utrymme, en kanvas med fyra hörn och utrymme däremellan, använder filmen tiden. Tiden är ett verktyg, men tiden finns inte i praktiken i animationen, bara mellanrummen mellan tiden.

Jag har tagit till animationen som ett experimentellt medium. Ett som blickar inåt mot sig själv, där förvrängningen av tiden är en central del, ett faktum som filmen i sig vill belysa. Där animationens värld och vår egen ställs mot varandra. Eller ett sätt att utforska kroppens uttryck. Kroppens rörelser, överdrivna ansikten, känslor under huden.