Johanna Cedergren

Det känns när jag drar i klumpen att den redan vet precis var den kommer brista, den vill lägga sig på ett visst sätt.

Den uppmärksammar mig på hur jag ska knuffa den rätt. Låter jag den stå helt oemotsagd faller allt ihop. Klumpen har inget behov av, rättare sagt vill inte, bli förevigad i någonting. Den svarar först följsamt och blottar lekfullt alla inneboende bågar, volymer, riktningar, men när jag släpper taget faller allt, pyser, blir till slut en torr hög av försök. Den vill existera i vågor, byggas upp, anta världens omöjliga former i ett momentum, för att sedan gå under av sin egen tyngd, för att slutligen återigen svälla.

Greppet har smält ihop, det är den starkaste hållpunkten. De är fossil, utdragen fossil. Efter att ha pressats samman länge, länge under jord, gyttja, flera ton sediment, i underjordisk värme, har de blivit vulkansten. Till slut har jordväggen rämnat, slam har vält ut, de har spolats upp, flutit i land. Ansiktena är fridfulla, kompakta masker. Profilerna är vända mot varandra, lutar sig efter samma osynliga parallella linje. Alltigenom sten.

Bild: Johanna Cedergren