Jag heter Åsa Hörnsten och jag är i grunden legitimerad sjuksköterska samt specialistsjuksköterska. Jag disputerade 2004, blev docent 2012 och sedan januari 2015 är jag professor i ämnet omvårdnad vid Umeå universitet.
Jag har ett antal uppdrag på olika nivåer. På universitetsnivå är jag ledamot i elektors- och hörandeförsamlingen. På fakultetsnivå är jag lärarrepresentant i Medicinska fakultetsnämnden och ledamot i KLIV, dvs Kommittén för lika villkor KLIV och ledamot i PRS, Programrådet för sjuksköterskeutbildning. På institutionsnivå är jag ordförande i en av två betygskommittéer på avancerad nivå. Som aktiv deltagare i vetenskapssamhället så sitter jag som bedömare i flera nationella, regionala och lokala bedömningskommittéer avseende forskningsstöd. Nationellt bl a Vetenskapsrådet – medicin och hälsa, Stockholms ALF-medel – metabola sjukdomar, Diabetesfondens vetenskapliga råd. Jag har också varit en av tre ordföranden i Universitetskanslersämbetets senaste granskning av specialistsjuksköterskeutbildningar i Sverige. Jag är sedan 2019 också sakkunnig i SBUs uppföljande systematiska litteraturgenomgång som kommer att ligga till grund för andra upplagan av rekommendationerna Mat vid diabetes. Av Socialstyrelsen är jag sedan 2016 utsedd till vetenskapligt råd med fokus på primärvård. Regionalt sitter jag som bedömare för projektet STREAM – strategi för en akademisk miljö i Örnsköldsvik, samt i bedömningskommittén avseende Region Västerbottens ettåriga ALF-anslag (t o m 2019). Lokalt på universitetet är jag också ledamot i U-CHEC, ett nätverk för främjande av tvärprofessionell hälsovetenskaplig forskning. På institutionsnivå är jag forskningsledare för en forskargrupp kring egenvårdsstöd vid diabetes. Jag har varit opponent och suttit i betygsnämnder vid ett större antal disputationer.
I klinisk verksamhet har jag initialt som grundutbildad sjuksköterska har jag arbetat inom medicinsk och kirurgisk vård, samt neurokirurgi. Som specialistutbildad sjuksköterska har jag tidigt arbetat några år som anestesisjuksköterska. Senare utbildade jag mig till distriktssköterska och där jag arbetat vid såväl kvälls- och nattpatrull, olika hälsocentraler och på familjecentral. Jag har gått enstaka kurser i bl a diabetesomvårdnad, vilket varit mitt huvudsakliga forskningsområde såväl inom ramen för min doktorsavhandling som jag försvarade 2004, som efteråt.
Min undervisning har främst varit fokuserad på egenvård och egenvårdsstöd vid kronisk livsstilsrelaterad sjukdom. Målet för min verksamhet är att öka kunskaper och möjligheter för distriktssköterskor och diabetessköterskor i primärvården att effektivare underlätta för personer med diabetes och andra kroniska sjukdomar att hantera sjukdomens krav. En förutsättning för detta är att öka personcentreringen i vården och öka kontaktytor mellan vårdpersonal och patienter samt närstående.
Min forskning berör samma fält som min undervisning, dvs personcentrerat egenvårdsstöd vid kronisk sjukdom och beskrivs mer under fliken forskning. Jag använder såväl kvantitativ som kvalitativ metod i min forskning, men har fler publikationer med kvalitativ design.
Patientupplevelser och personcentrerat egenvårdsstöd
DIVA – Diabetes intervention in Västerbotten. Projektet har involverat flera interventionsstudier med randomiserad design, även utanför Västerbotten i Östergötland och Sörmland. Målet är personcentrerat egenvårdsstöd för att få patienter att fokusera på det de anser vara viktigast för att klara av att leva med sjukdomen och egenvårdskraven. Vi har i flera projekt visat att egenvårdsstöd som ges i grupp eller individuellt, baserat på en supportmodell som vi framarbetat som bygger på patienters förståelse av sin sjukdom, har goda effekter på egenvårdsförmågan. HbA1c eller så kallat långtidssocker, har förbättrats genom interventionerna som handlat om att utöver praktiska behandlings- och egenvårdsaspekter få diskutera såväl emotionella som existentiella frågor kopplat till sjukdomen. Projektet har omfattat tre omvårdnadsavhandlingar skrivna av dels mig själv 2004, samt Lena Jutterström och Eva Boström, bägge 2013, som jag varit huvudhandledare för, samt ett antal publikationer utöver detta.
iSMS – Interactive self-management support in type 2 diabetes. Projektet involverar en interventionsstudie med randomiserad design där personcentrerad vård kombineras med personcentrerat digitalt egenvårdsstöd. Projektet är ett samarbete som involverar forskare från ämnesområdet Informatik. Ett screeninginstrument har utvecklats som mäter behov av egenvårdsstöd inom de fem områdena kunskap, dagliga rutiner, socialt stöd, känslomässig anpassning och framtidsvisioner. Utifrån denna screening rekommenderas patienter att använda en mobilapp för självmonitorering av mat, fysisk aktivitet och läkemedelsbehandling samt lära sig mer och reflektera kring sjukdomen och egenvården baserat på hemsidan www.T2D.se som vi har skapat inom forskargruppen. En omvårdnadsavhandling har producerats inom projektet av Ulrika Öberg 2019, och ytterligare två avhandlingar kommer delvis att bygga på materialet och skrivs av Anna Sjöström (planerad 2022) med fokus på eHealth literacy samt av informatikdoktoranden Robyn Schimmer (planerad 2020) med fokus på personcentrerad design inom PI, eller ”personal informatics”. Jag är/har varit bihandledare för alla dessa doktorander.
Patients’ experiences with TAVI-transcatheter aortic valve implantation. Projektet initierades av professor och överläkare Ulf Näslund och professor Christin Brulin men jag fick gå in som huvudhandledare för doktoranden Karin Olsson. Avhandlingen utvärderade ett projekt där TAVI jämfördes med öppen kirurgi. Patientupplevelser som medicinska data redovisades. Avhandlingen utmynnade i att TAVI innebär såväl att inges hopp som en kamp för livet. Karin Olsson är nu bihandledare för Lena Holmlund som nämns nedan under övrigt.
Utöver dessa forskningsprojekt som letts av mig själv så är jag involverad i flera andra projekt som beskrivs nedan.
Fördröjning av vård vid malignt melanom utifrån såväl patienters och vårdens perspektiv studerades och rapporterades inom ramen för en doktorsavhandling 2012 av Senada Hajdarevic som numera är docent. Överläkare och dåvarande docent Marcus Schmitt Egenolf hade rollen som huvudhandledare och jag var bihandledare och bistod huvudsakligen kring handledning av kvalitativa delarbeten.
Ett doktorandprojekt som mynnade ut i avhandlingen Gravida kvinnor och barnmorskor möts inte i kostrådgivning skrevs av Anna Lena Wennberg som Katarina Hamberg var huvudhandledare för och jag var bihandledare. Anna Lena försvarade avhandlingen 2015.
Ett doktorandprojekt där jag är involverad som senior forskare och bihandledare utvärderar en sjuksköterskeledd personcentrerad mottagning för patienter med förmaksflimmer. Projektet leds av Karin Hellström Ängerud och doktoranden Lena Holmlund är antagen 2020 till projektet.
Ett annan projekt som jag är involverad i som senior forskare inom omvårdnad leds av Ingeborg Nilsson, professor i arbetsterapi och som kommer att utvärdera så kallad social prescribing, dvs förskrivning av sociala aktiviteter till äldre som har behov av det. Ansökan om medel är inlämnad 2020. En postdoc och en doktorand är involverad i projektet.
Jag har tillsammans med professor Gunilla Strandberg utvecklat en fördjupande kurs i ämnet omvårdnad med målet att integrera teori, forskning och praxis. Kursen är obligatorisk för forskarstuderande vid institutionen och har givits första gången ht 2019.
Jag undervisar i övrigt främst på avancerad nivå, inom ramen för distriktssköterskeprogrammet och i kurser kring omvårdnad vid diabetes. Min undervisning har främst varit fokuserad på egenvård och egenvårdsstöd vid kronisk livsstilsrelaterad sjukdom. Målet för min verksamhet är att öka kunskaper och möjligheter för distriktssköterskor och diabetessköterskor i primärvården att effektivare underlätta för personer med diabetes och andra kroniska sjukdomar att hantera sjukdomens krav. En förutsättning för detta är att öka personcentreringen i vården och öka kontaktytor mellan vårdpersonal och patienter samt närstående. Digitalisering och ökat inslag av AI som egenvårdsstöd kan vara en underlättande faktor, men måste introduceras på ett sätt så att såväl patienter och vårdare upplever det som ett stöd, inte en börda, vilket är ett viktigt budskap att förmedla och något att försöka överbrygga.