E. Carina H. Keskitalo är professor i statsvetenskap med fokus på miljö- och naturresurser och arktisk politik (tio böcker och över 130 vetenskapliga artiklar/bokkapitel).
E. Carina H. Keskitalo är professor i statsvetenskap vid Institutionen för geografi vid Umeå Universitet. Hon arbetar också 20% vid enheten för landskapssstudier vid Institutionen för skogshushållning på Sveriges lantbruksuniversitet SLU i Umeå. Hennes arbete fokuserar främst på miljö- och naturresurspolitik och arktiskt/nordligt samarbete. Hon har som författare eller redaktör, ofta i samarbete med andra, publicerat tio böcker och omkring 130 vetenskapliga artiklar och bokkapitel.
Keskitalo är medlem i Academia Europaea. Hon var tidigare en av de sju medlemmarna i funktionen för forskningsstöd till EU-kommissionens beslutsfattande (EU Scientific Advice Mechanism - Group of Chief Scientific Advisors), och är vice ordförande i regeringens expertkommittée för klimatanpassning. 2007 tog hon emot Nils Klim-priset. Hon är också alumnimedlem i Global Young Academy.
Keskitalo har sedan år 2003 arbetat brett med forskning runt klimatanpassning, och studerat politiska nivåer från lokal politik till nationell nivå, klimatanpassning i olika länder, och anpassningsarbete inom olika sektorer. Utifrån den bakgrunden har hon bland annat varit bidragande författare inom klimatanpassning i IPCC:s huvudrapport 2014 och i arktiska rådsrapporter runt klimat. En huvudinriktning för Keskitalos arbete har varit jämförande studier av arbetet med klimatanpassningsstrategier eller klimatanpassningspolicies i olika europeiska länder. Hon har bland annat jämfört klimatanpassningsarbetet i Sverige och England, där England är en av ledarna inom strategiskt klimatanpassningsarbete globalt sett. Hon har också lett projekt som har studerat klimatanpassningsstrategier i till exempel Finland och Italien, och klimatanpassning inom försäkringsindustrin i länder som Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Eftersom det tidiga klimatanpassningsarbetet i olika länder ofta fokuserade på översvämningsfrågor har översvämningsrisk och relationen till vattenförvaltning också betonats i många av dessa studier.
En annan huvudinriktning för Keskitalos forskning har varit inom de olika sektorer och frågor som påverkar eller använder skog, ofta också i relation till anpassning. Keskitalo har till exempel studerat klimatanpassningsfrågor för avnämare inom skogsbruk, rennäring och turism, och i mindre omfattning naturvård (och även fiske), till viss del i jämförande studier i norra Norge, Sverige och Finland, samt även bredare i relation till nordlig eller arktisk kontext. Keskitalo har också studerat klimatanpassningsstrategier inom skogsbruket i europeisk kontext, och klimatanpassning i relation till biodiversitetsfrågor, samordning mellan vatten- och skogsfrågor, och frågor runt invasiva arter och t ex insektsutbrott i relation till skog. En huvudsaklig forskningsinriktning här har varit hur lagstiftning och policy på nivåer från EU till nationell och lokal nivå i de olika frågeområdena genomförs (implementeras) och hur policy och lagstiftning i de olika områdena eventuellt samordnas mellan sektorer.
Hon har också fokuserat på skogsfrågor t ex som vetenskaplig ledare för forskningsprogrammet PLURAL som analyserade det nya skogsägarskapet. Inom detta och tidigare forskningsprojekt runt skog utvecklades också avnämarportalen Northportal med populärvetenskapliga sammanfattningar av studier av människor och skog.
Keskitalo har vidare i nästan tjugo år studerat arktiskt eller nordligt samarbete, bland annat i en avhandling som analyserade konstruktionen av Arktis som en internationell åttastatlig region och i studier av svensk och europeisk arktispolitik. Keskitalo var vetenskaplig ledare för Sveriges första samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningsprogram Mistra Arctic Sustainable Development.
Hon har också generellt betonat behovet av en bredare teoribas i anpasssningsforskning, och speciellt behovet av att i högre grad inkludera samhällsvetenskaplig forskning.
