E. Carina H. Keskitalo är professor i statsvetenskap med fokus på miljö- och naturresurser och arktisk politik (åtta böcker och över hundra vetenskapliga artiklar/bokkapitel).
E. Carina H. Keskitalo är professor i statsvetenskap vid Institutionen för geografi och ekonomisk historia vid Umeå Universitet. Hon arbetar också 20% vid enheten för landskapssstudier vid Institutionen för skogshushållning på Sveriges lantbruksuniversitet SLU i Umeå. Hennes arbete fokuserar främst på miljö- och naturresurspolitik och arktiskt/nordligt samarbete. Hon har som författare eller redaktör, ofta i samarbete med andra, publicerat åtta böcker och över hundra vetenskapliga artiklar och bokkapitel.
Keskitalo är också en av de sju medlemmarna i funktionen för forskningsstöd till EU-kommissionens beslutsfattande (EU Scientific Advice Mechanism - Group of Chief Scientific Advisors https://ec.europa.eu/research/sam/index.cfm?pg=hlg), och vice ordförande i regeringens expertkommittée för klimatanpassning. 2007 tog hon emot Nils Klim-priset och hon har också varit medlem i Global Young Academy.
Keskitalo har sedan år 2003 arbetat brett med forskning runt klimatanpassning, och studerat politiska nivåer från lokal politik till nationell nivå, klimatanpassning i olika länder, och anpassningsarbete inom olika sektorer. Utifrån den bakgrunden har hon bland annat varit bidragande författare inom klimatanpassning i IPCC:s huvudrapport 2014 och i arktiska rådsrapporter runt klimat. En huvudinriktning för Keskitalos arbete har varit jämförande studier av arbetet med klimatanpassningsstrategier eller klimatanpassningspolicies i olika europeiska länder. Hon har bland annat jämfört klimatanpassningsarbetet i Sverige och England, där England är en av ledarna inom strategiskt klimatanpassningsarbete globalt sett. Hon har också lett projekt som har studerat klimatanpassningsstrategier i till exempel Finland och Italien, och klimatanpassning inom försäkringsindustrin i länder som Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Eftersom det tidiga klimatanpassningsarbetet i olika länder ofta fokuserade på översvämningsfrågor har översvämningsrisk och relationen till vattenförvaltning också betonats i många av dessa studier.
En annan huvudinriktning för Keskitalos forskning har varit inom de olika sektorer och frågor som påverkar eller använder skog, ofta också i relation till anpassning. Keskitalo har till exempel studerat klimatanpassningsfrågor för avnämare inom skogsbruk, rennäring och turism, och i mindre omfattning naturvård (och även fiske), till viss del i jämförande studier i norra Norge, Sverige och Finland, samt även bredare i relation till nordlig eller arktisk kontext. Keskitalo har också studerat klimatanpassningsstrategier inom skogsbruket i europeisk kontext, och klimatanpassning i relation till biodiversitetsfrågor, samordning mellan vatten- och skogsfrågor, och frågor runt invasiva arter och t ex insektsutbrott i relation till skog. En huvudsaklig forskningsinriktning här har varit hur lagstiftning och policy på nivåer från EU till nationell och lokal nivå i de olika frågeområdena genomförs (implementeras) och hur policy och lagstiftning i de olika områdena eventuellt samordnas mellan sektorer.
Hon har också fokuserat på skogsfrågor t ex som vetenskaplig ledare för forskningsprogrammet PLURAL som analyserade det nya skogsägarskapet (https://www.slu.se/centrumbildningar-och-projekt/plural/). Inom detta och tidigare forskningsprojekt runt skog utvecklades också avnämarportalen Northportal med populärvetenskapliga sammanfattningar av studier av människor och skog (http://www.northportal.info).
Keskitalo har också i nästan tjugo år studerat arktiskt eller nordligt samarbete, bland annat i en avhandling som analyserade konstruktionen av Arktis som en internationell åttastatlig region och i studier av svensk och europeisk arktispolitik. Keskitalo var vetenskaplig ledare för Sveriges första samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningsprogram Mistra Arctic Sustainable Development (http://www.arcticmasd.se/).
Hon har också generellt betonat behovet av en bredare teoribas i anpasssningsforskning, och speciellt behovet av att i högre grad inkludera samhällsvetenskaplig forskning. Att ta in en bredd av samhällsvetenskaplig kunskap är grundläggande för att visa på hur beslutsfattande faktiskt sker och varför till exempel klimatanpassning i praktiken ofta varit eftersatt.
